Fiskepolitik är bland de största och viktigaste ämnen som politiker kan ägna sig åt. Det är ofta ett område för konflikt mellan olika länder eller grupper av länder. Hur rogivande och stimulerande fisket än kan tyckas vara för den enskilde hobbyfiskaren på fritiden så har fisket haft sin beskärda del av våldsamma konflikter och nästan lett till krig. Fiskepolitiken är ofta starkt kopplad till frågan om gränsdragning mellan stater samt till arbetsmarknadspolitik.
Det har varit många fiskekonflikter mellan Storbritannien och Island. Dessa har i sig lett till de internationella lagar som reglerar hur pass långt från ett lands kust som territorialvatten och ekonomisk zon sträcker sig. Man brukar tala om tre så kallade “torskkrig” mellan parterna men på Island finns det historiker som räknar antalet torskkonflikter till tio. Det fanns redan problem och bilaterala konflikter mellan de två länderna under 1800-talet. Fiskebåtarna från Storbritannien hade allt oftare börjat fiska utanför Islands kust där vattnen var rika på torsk. Island motsatte sig detta och efter att landet utropat en exklusiv isländsk fiskezon på 50 sjömil runt ön började danska patrullbåtar bötfälla de brittiska fiskebåtarna. Danmark skötte Islands utrikespolitik fram till 1944. Storbritannien skickade kanonbåtar till vattnen runt Island, så kallade kanonbåtsdiplomatik. Länderna kom överens om ett fiskeavtal 1901 som lugnade ner känslorna ett antal decennier.
Termen krig är lite olycklig eftersom det aldrig kom till regelrätta strider mellan krigsfartyg under konflikterna. Det var en engelsk parlamentariker som myntade begreppet “The Cod War”, antagligen för att anspela på det mycket allvarligare The Cold War som intensifierades under samma period. Det dog endast en person under de tre torskkrigen. Det var en isländsk tekniker som arbetade med att reparera skador som uppkommit på en av båtarna till följd av en kollision mellan brittiska och isländska båtar. Hans död är mer att betrakta som en arbetsplatsolycka. Brittiska fiskebåtar ökade hela tiden sitt uttag ur vattnen runt Island och de isländska politikerna försökte komma på hur de skulle kunna stoppa det. Helst skulle nog de isländska myndigheterna velat spärra av sitt fiskevatten med ett staket likt fårnät för att hålla sin torsk inne och de brittiska fiskebåtarna ute.
Mellan 1952 och 1956 eskalerade bråket om torsken återigen. De brittiska båtarna fortsatte att fiska i vatten som Island ansåg vara sitt. Island, nu självständigt, avvisade båtar som deras kustbevakning kom på med att fiska i fel vatten. Den brittiska fiskeindustrin ville få hjälp av Royal Navy för att skydda fiskeflottan men fick inte det under dessa år. I stället införde den brittiska fiskeindustrin en blockad mot de isländska fiskebåtarna vilket gjorde det omöjligt för dessa att landa sin fångst i de brittiska hamnarna. Detta var ett hårt slag mot den isländska fiskerinäringen eftersom de huvudsakligen exporterade till Storbritannien. Nu kom det kalla kriget till Islands hjälp. Eftersom Sovjetunionen ville få ett ökat inflytande över Island började de att köpa de isländska fångsterna istället. Som vanligt under kalla kriget måste den andra stormakten kontra, och USA började också köpa fisken från Island. Efter att Island hotat med att lämna NATO fick USA sin engelska bulldogg att lämna de isländska fiskevattnen i fred.